Live Action ägde rum 3-5 september 2025 i Göteborg, med elva konstnärer från flera världsdelar och temat ”Efter Auschwitz”. Festivalen är gratis, den utspelar sig till stor del i stadens offentliga rum och den är därmed en av få konstformer i Sverige där du kan bli publik utan att ha tänkt bli det. Just det är hela poängen.
Festivalen grundades 2005 och är därmed en av landets mest långlivade satsningar på performancekonst. Programmet 2025 delades mellan två delar: Common Ground i det offentliga rummet och kvällsprogram på 3:e Våningen i Sandarna.
Elva konstnärer, tre dagar, två spelplatser
Bland de medverkande 2025 fanns Elias Björn (Sverige), Maurice Blok (Nederländerna/Finland), John Court (Storbritannien/Finland), Danny Devos (Belgien), Nathalie S. Fari (Brasilien/Sverige), Paula Fitzsimons (Irland), Laurence Gravel (Kanada), Sachiko Hayashi (Japan/Sverige) och Magnus Logi Kristinsson (Island/Finland).
Notera hur många av namnen har dubbel nationalitet. Det säger något om hur den nordiska performancescenen fungerar: den är liten, tätt sammanvävd och rör sig över gränserna. Live Action har de senaste åren byggt ut samarbetet med utländska festivaler, bland annat genom utbytesprogrammet Live Action Xchange, som är tänkt att hålla i sig över tid snarare än att bokas in år för år.
Temat ”Efter Auschwitz” är ett tydligt skifte i tonläge från 2024, då festivalen samlades kring ”Frihet”. Performancekonst arbetar sällan illustrativt med sådana teman. Kroppen, tiden och upprepningen är materialet och betydelsen uppstår i mötet med den som står där och tittar.
Parker och gågator ersätter entré och biljett
Det som skiljer Live Action från en vanlig konsthändelse i Göteborg är att stora delar av programmet flyttar ut. Parker, gågator, trottoarer. Ingen entré, ingen biljett, ingen introduktion från en curator som förklarar vad du ska se.
Konsekvensen är att publiken består av två helt olika grupper samtidigt. Den ena har läst programmet och vet vem konstnären är. Den andra är på väg till Nordstan.
Festivalen har blivit en betydande mötesplats för den experimentella konsten i Norden.
Det är den friktionen som gör formen intressant för alla som funderar över vad ett offentligt rum egentligen är. En gata är inte neutral. Den har ett förväntat beteende inbyggt och performancekonsten bryter mot det på ett sätt som märks omedelbart.
Yngre förbipasserande möter Roi Vaaras gitarr med skratt, inte irritation
Ett verk från festivalen 2019 illustrerar det bättre än de flesta beskrivningar: den finländske konstnären Roi Vaara drog en förstärkt elgitarr längs en gata med strängarna nedåt, vilket byggde upp en dissonant ljudmatta genom stadsmiljön. Nyheter Sverige beskrev hur arrangörerna i vissa fall måste stämma av ovanliga rekvisita, ibland ner till detaljnivå, med staden i förväg.
Reaktionerna på den typen av verk brukar dela sig men inte längs den linje många gissar. Yngre förbipasserande tenderar att reagera med nyfikenhet och skratt snarare än irritation. Motståndet kommer oftare från dem som uppfattar det offentliga rummet som en plats med tydliga regler för vad man får göra där. Myten om att den unga publiken är den mest svårflörtade lever kvar men erfarenheten från gatan säger något annat.
För arrangören betyder det praktiska förberedelser som liknar evenemangsplanering mer än konstkuratering. Ljudnivåer, framkomlighet, verktyg och material behöver stämmas av i förväg. Den dialogen förs med Göteborgs Stad och andra aktörer som förvaltar de platser där verken sker.
Från nedlagd biennal till 21 år på gatan
Live Action uppstod ur en lucka. Biennalen Ideologia arrangerades i Göteborg 2001 och 2003 men fick ingen fortsättning och 2005 startade Live Action i stället, med ett uttalat fokus på en konstform som då låg i utkanten av de stora institutionella sammanhangen. Projektledare är performancekonstnären Joakim Stampe, vars roll och festivalens tjugoåriga historia beskrivs närmare av 3:e Våningen.
Tjugoen upplagor senare har positionen förskjutits. Performance ryms i dag inom museernas program men Live Action har hållit fast vid gratismodellen och gatan som spelplats. Det är en annan sorts tillgänglighet än en fri entré till en institution, eftersom den inte kräver att du vet att konsten finns. Hela programmet och festivalens bakgrund finns samlat på Live Actions egen webbplats.
Göteborg har fler evenemang som bygger på samma logik, där stadens ytor lånas ut till kultur i stället för till transport. Live Action är den minsta av dem och samtidigt den som ställer de mest obekväma frågorna om vem stadsrummet tillhör.
FAQ
Kostar det något att se Live Action?
Nej. Festivalen är gratis och öppen för alla.
Var i Göteborg hålls festivalen?
Programmet är delat mellan offentliga platser i staden under rubriken Common Ground och ett kvällsprogram på scenen 3:e Våningen i Sandarna. De exakta gatuplatserna varierar mellan verk och år, så programmet inför varje upplaga är det som avgör var du behöver befinna dig.
Vad är performancekonst, egentligen?
En konstform där konstnärens kropp och handling i realtid är verket, i stället för ett objekt som hänger på en vägg. Varaktighet, upprepning och fysisk ansträngning är vanliga byggstenar. Ett verk kan pågå i tio minuter eller i flera timmar och det finns sällan något att ta med hem efteråt.
Går det att se festivalen om man bara råkar vara i stan?
Ja och det är delvis avsikten. Delar av programmet sker på gator och i parker där du blir publik utan att ha planerat det. Vill du hinna se ett specifikt verk behöver du däremot kolla tider i förväg, eftersom flera performance sker en enda gång.
Nästa upplaga blir festivalens tjugoandra. Formen har överlevt två decennier utan att bli institutionaliserad och det är i sig ett svar på frågan om varför någon fortsätter dra en elgitarr längs en göteborgsk trottoar.
